Jag kan inte sova, vet inte riktigt vad det är som håller mig vaken, kan det kanske vara av att jag vaknade 4:30 av att en av mina katter kaskadspyr på golvet och blir tvungen att gå upp och torka rent. eller att jag efter att jag fick torka upp kaskadkräket började tänka på Ted. och hur mycket jag faktiskt saknar honom och hans närhet och hans värme. eller det faktum att jag nu har börjat ge upp en framtid med barn och bilda familj.

vissa träffar sin livs största kärlek i ung ålder. jag var i ung ålder när jag träffade min, men eftersom han hade ett trassligt förflutet med missbruk. så mådde hans psyke inte så bra, så han valde att avsluta sitt liv.

så här är jag nu tillbaks på ruta ett och känner mig ganska vilsen och vet inte riktigt hur jag ska organisera upp detta.

om man nu ska kalla det tur så känner jag ändå en stor lättnad över att jag inte var med honom under den tiden som han gjorde detta valet.

vi gled isär i Augusti förra året och han tog sitt beslut i November. så jag hade ju redan kommit över honom på ett sätt redan i november, men det var för jag då trodde att jag kanske hade en chans att få träffa honom igen.

det är aldrig lätt att förlora någon speciellt ingen man trodde skulle få spendera resten av sitt liv. man vet inte vad man har förlorat förrns det är borta.

jag kommer aldrig mer få träffa den personen som jag älskade mest. kommer aldrig få höra hans andetag, känna hans hjärta slå när jag sover tätt intill honom. sova i hans knä när han sitter vid sin dator och kollar på någon film.

ensak som jag faktiskt kan göra och det är att ta tillvara på den tiden som vi faktiskt fick ihop. och tänka tillbaks på det med ett leende på läpparna och önska att du vakar över mig och vägleder mig längs med vägen.

Jag mår bra även om det är lite tufft nu, livet är lite som en stege, nu ska man bara klättra upp på den igen och dit ska jag förr eller senare.