Igår var jag på Begravning. igår gick jag på den begravningen för den personen som jag trodde var min själsfrände, han som jag trodde skulle dela mitt liv med förr eller senare. 

Det var en väldigt fin begravning, precis så som han förtjänade att ha. Ted var/är en fin människa och jag hoppas att han har hittat sin inre frid och kommit till sinnesro. 

Minnena från våran tid kommer jag att bevara och aldrig glömma bort, du finns i mina tankar från dess att jag går upp tills att jag går och lägger mig. 

Livet blir ju inte alltid som man har tänkt sig. nu ska man bara komma tillbaks till en vardag så gott som man kan. 

Känner mig just nu så fruktansvärt ensam. jag har massor av människor runt omkring som bryr sig. men ändå saknas det något. 

jag saknar dig mer nu än någonsin, det är jobbigt vill kunna ringa dig men vet att du inte kommer att svara. vill kunna prata med dig men vet att det inte går. vill höra din röst en sista gång, vill känna din närhet. på onsdag ska du begravas och vad händer sen. hur går man vidare efter detta, det kanske låter fel att säga det nu men jag säger det ändå det känns som om jag har förlorat en stor del av mig själv. 

jag går till jobbet men även där känner jag att jag inte orkar jobba.. jag älskar mitt jobb men det känns inte kul att gå dit. jag går till jobbet för att få tankarna på annat. när jag kommer hem igen så börjar jag att tänka, tankarna går som på räls men som inte hittar någon slutstation. 

man har så många fina minnen tillsammans. det enda jag vill är att ha tillbaks dig vid min sida. jag hoppas du har det bra nu vart du än befinner dig och att du vakar över mig.

Igår var jag och en vän och åt på murveln.. Maten var god efter att jag fick lämna tillbaks den första jag fick. jag åt planka för första gången i mitt liv och man har ju hört hur gott det ska vara..
men till min besvikelse så fick jag en köttbit som smakade bränt och som var svårtuggad det kändes som om man tuggade på gummi och den var inte medium som jag hade beställt.
så kände om jag skulle bli nöjd så var jag tvungen att lämna tillbaks den och få en ny. när den andra köttbiten kom. så kom kocken själv ut och gav mig maten och han hade även med sig min köttbit som jag hade skickat tillbaks för den vara minsann medium i mitten.
jag vet inte riktigt bemötandet kändes väl inte som det bästa från kockens sida då det är ju viktigt att deras kunder blir nöjda med vad man beställer och så ska en köttbit inte smaka bränt och det ska inte kännas som om man tuggar på gummi.
den andra köttbiten som jag fick in smakade mycket bättre den var så mycket lättare att tugga och den smakade inte bränt så tillslut så blev även jag nöjd, även om kocken ville verkligen bekräfta att han inte hade gjort något fel med den första köttbiten.

jag går sällan till Murveln men man förväntar sig att man ska bli trevligt bemött och inte bli dåligt behandlad för att man väljer att skicka tillbaka sin mat som smakade vidrigt.

Jag känner mig så jäkla psykiskt instabil just nu.. jag äter dåligt jag sover dåligt, känner mig förvirrad och för det mesta tom och ledsen, vet inte vad jag vill göra med mitt liv. allt man gör känns meningslöst.

du är allt jag tänker på.. det var du och jag och nu känns det bara tomt. kommer man någonsin kunna gå vidare när man aldrig kommer få se den person som hjärtat slog lite extra för!

jag hoppas du vakar över mig och leder mig på rätt väg för jag behöver dig vid min sida.. det finns mycket som jag skulle vilja få sagt men aldrig kunnat säga. jag har massor med frågor men kommer inte få några svar.

Saknaden är enorm

Denna vecka har varit en tuff vecka med blandande känslor av sorg, ilska och svek. 

Fick i början på veckan veta att en person som betyder väldigt mycket för mig har lämnat jordelivet. känner mig mest sviken på mig själv för att jag inte fanns där för honom dom senaste månaderna, jag visste ju att han inte mådde så bra under flera år. och man tänker lite på hur det skulle varit om jag hade funnits där för honom hade han tagit samma utväg. 

man har frågor som man aldrig kommer få svar på, som bara han vet. 

Första gången jag såg honom var den 1 maj 2012, jag hade precis kommit hem från en dagstur med några vänner och efteråt så gick vi till Andra lång och där såg jag honom han var den finaste människan jag någonsin hade sett det kändes som om all tid bara stannade och jag hoppades på att få se honom igen. och det gjorde jag också samma kväll på cafe publik på andra lång. sen åkte vi hem till en gemensam kompis och allt kändes bara så rätt. vi pratade hela natten om allt och ingenting. sen åkte vi tillsammans in till stan igen. varenda gång vi träffade varandra så hade man dom där fjärilarna i magen. 

Han hade ju problem med missbruk under den perioden som jag träffade honom, men var för blind för inse hur allvarligt det var för vad jag såg var ju den där charmiga killen med det fina leendet och dom fina ögonen. jag såg den han var och inte vad drogerna gjorde med honom. jag var med honom på sjukhuset när han hade fått en psykos. jag var med honom hela natten och dagen och åkte hem på kvällen när jag kände mig trygg för att lämna honom och jag visste att han var säker. 

det jag inte visste då var att det skulle dröja flera månader innan jag såg honom igen. jag får väl skylla mig själv som blev kär i en som var i missbruk men jag valde att börja träffa honom. sen höll han sig borta igen och denna gång höll han sig borta i ett år utan att säga någonting. men jag visste ändå att han var på ett behandlingshem för jag hade träffat hans mamma. 

sen när han väl kom ut från behandlingshemmet så började vi få kontakt igen. och det kändes konstigt. jag blev så förvånad av att se honom att jag inte visste vad jag skulle säga det blev en konstig stämning. men jag beslutade ändå för att fortsätta att träffa honom för det jag kände var ändå så pass starkt att jag ville vara med honom 24/7 om jag kunde. vi träffades i några månader innan han föll tillbaka till det gamla han slutade höra av sig, slutade att svara på sms. jag väntade på honom naiv och kär som jag var. och när han kom tillbaks från denna period så har han träffat någon ny och hela min värld rasar samman. då har jag spenderat två år av mitt liv med att undra vart han har tagit vägen, vad han gör, hur han mår, så vi lämnade varandra i augusti detta året. och nu när jag precis har kommit över honom och börjat ens tänka på att börja träffa andra så får jag veta att han har gått bort. och nu rasar världen igen som jag har byggt upp. och det enda jag kan tänka på nu är att sista gången vi skildes åt var jag så fruktansvärt arg och besviken på honom för att han inte valde mig. 

så denna vecka har inte varit den bästa veckan direkt, men jag kommer klättra upp på stegen igen.. jag är en stark människa som klarar det mesta.!

Vila i frid! Ted John Smith < 3

Dom första dagarna som en vanlig timanställd. har dom senaste dagarna väntat på att få jobba.. att jobba som timanställd tär på en. man vet aldrig när man får jobba igen, ångesten över hur många timmar man kommer att komma upp i varje månad är stor.

det enda man gör är att kolla på mobilen ifall man har fått ett sms om tider. man håller telefonen konstant i handen så man inte missar ett enda samtal eller sms.

har spenderat dom senaste dagarna med att söka jobb. har sökt jobb på andra orter som Halmstad, Göteborg, Kungsbacka jag har till och med kollat om det finns jobb i Karlstad.

jag söker även bostad i Halmstad och Karlstad ifall att jag skulle få ett jobb så har jag förhoppningsvis även en chans att få bostad med tanke på att jag medlem på deras bostadssida.

jag är beredd att flytta om det så behövs för att kunna få jobba och få en inkomst varje månad så man har råd att överleva.

Undersköterskor borde få mer betalt med tanke på allt slit som vi gör. vi tar hand om era föräldrar eran mormor,morfar, farmor eller farfar och även eran bästa vän. 

vi tar hand om människor som har varit med om så mycket. och vi får stå ut med så mycket inom yrket vi blir kallade allt möjligt dag ut och dag in allt från positiva kommentarer till negativa. 

man lär sig med tiden att inte ta åt sig av det negativa men hur lätt är det när man får höra varje gång man jobbar att man inte är riktigt rätt i huvudet av en vårdtagare som man hjälper uppför en stol. 

ur det negativa som man får uppleva på sitt jobb så finns det även guldkorn som gör jobbet värt att gå till. varje äldreboende har dom positiva och negativa personerna.. men vad gör det värt att slita ut sin kropp på detta sättet när man sen inte kommer att ha råd vara sjukskriven.