jag har gått igenom detta förr och jag kommer ta mig igenom detta igen..

Det är aldrig lätt att förlora någon som står en nära.. för ca 6år sen så tog en av mina bästa vänner livet av sig och under den tiden så bodde jag i ett kollektiv och trodde jag hade hela världen framför mig, jag gjorde saker som en vanlig 20åring gör, vilket är att umgås med sina vänner och försöker hitta sig själv man hade nyss tagit studenten och trodde att man var mer vuxnare än vad man egentligen var. 

Den 5te februari 2008 så rasade hela min värld samman. man kommer ihåg det som om det vore igår, man har ju med åren lärt sig att hantera sorgen av sin förlorade vän genom att ha åkt in fram och tillbaka till psyket och man har varit oerhört ostabil men ändå lyckats överleva och fått sig en hyfsat stabil vardag. 

när man har byggt upp sin värld igen, man har en utbildning och man har en inkomst varje månad och man känner att livet är hyfsat okej ändå och man står stadigt på benen igen och är redo att möta vardagen och man vaknar upp varje morgon och inser att livet är ju ändå rätt så bra ändå. 

så händer det som verkligen inte får hända ännu en person som står mig nära har går bort i samma tragiska händelse som min vän gjorde för 6år sen förutom att denna gången så var det inte en vän utan det var en person som jag hade ett mer känslomässigt band till. 

men denna gång är det annorlunda, denna gång har jag ett jobb vilket jag inte hade för 6år sen när jag inte visste vad jag ville göra. denna gång så tar jag dagarna som dom kommer vissa dagar vill jag inte ens lämna sängen. denna gång känns det lite tuffare än sist för jag måste ta hand om mitt liv och jag har inte tid att bryta ihop nu. 

man säger att tiden läker alla sår och jag vet att det kommer det att göra denna gången också och det får ta tid det finns ingenting som är rätt eller fel när det kommer till den sorgen och saknaden som man bär på. 

Tänkte skriva lite om denna vecka som har varit en sorgsen vecka.. har nog aldrig varit så tankspridd som jag har varit under veckan men det kan man ju förstå.. 

Måndagen:

Jag vaknade tidigt kanske runt 3-4 jag gick upp och fick för mig att jag skulle färga håret, samt gå ner till Café Skåne och köpa en baguette. 

senare under dagen så hade jag även körlektion som gick väldigt bra även om man fick en tillsägning av att man borde ta tag i teorin nu.. 

jag passade även på att tatuera mig på måndagskvällen.. jag blev väldigt nöjd med min tatuering. 

det är en liten minnestatuering av människor som man har förlorat under åren. och att man själv står kvar på jorden. 

Tisdagen:

ja dagen innan begravningen av Ted. vad ska man säga kunde inte sova så bra under natten låg och vände mig och gav upp runt 5 så då gick jag upp. gjorde inte så mycket under dagen gick mest runt på stan och letade efter något som man kan ha på begravningen.. 

Onsdagen:

Denna dag kom med stormsteg.. dagen man aldrig trodde skulle få uppleva hände. denna dag var riktigt jobbig så fruktansvärd känslomässig och psykiskt påfrestande. men man lyckades ta sig igenom dagen ändå. 

Torsdagen:

Denna dag är den dagen då jag har börjat inse det som har hänt är faktiskt verklighet vaknade upp med obeskrivlig ångest utan att ha någon direkt anledning till det. chocken börjar väl lägga sig nu och man börjar vakna upp, när man egentligen borde ha insett det för längesen så känns allt fortfarande så oerhört overkligt att det finns inte. 

detta är ingen dröm utan det är verklighet och man måste börja vakna upp.. 

Fredagen:

Här är vi nu och klockan är 9:21 på morgonen och jag kom hem ca 7:45 och kan verkligen inte sova men jag måste för jag ska på läkemedelsmöte klockan 13:00 sen ska jag jobba natten.. kommer leva på koffein och socker inatt..

Igår var jag på Begravning. igår gick jag på den begravningen för den personen som jag trodde var min själsfrände, han som jag trodde skulle dela mitt liv med förr eller senare. 

Det var en väldigt fin begravning, precis så som han förtjänade att ha. Ted var/är en fin människa och jag hoppas att han har hittat sin inre frid och kommit till sinnesro. 

Minnena från våran tid kommer jag att bevara och aldrig glömma bort, du finns i mina tankar från dess att jag går upp tills att jag går och lägger mig. 

Livet blir ju inte alltid som man har tänkt sig. nu ska man bara komma tillbaks till en vardag så gott som man kan. 

Känner mig just nu så fruktansvärt ensam. jag har massor av människor runt omkring som bryr sig. men ändå saknas det något. 

jag saknar dig mer nu än någonsin, det är jobbigt vill kunna ringa dig men vet att du inte kommer att svara. vill kunna prata med dig men vet att det inte går. vill höra din röst en sista gång, vill känna din närhet. på onsdag ska du begravas och vad händer sen. hur går man vidare efter detta, det kanske låter fel att säga det nu men jag säger det ändå det känns som om jag har förlorat en stor del av mig själv. 

jag går till jobbet men även där känner jag att jag inte orkar jobba.. jag älskar mitt jobb men det känns inte kul att gå dit. jag går till jobbet för att få tankarna på annat. när jag kommer hem igen så börjar jag att tänka, tankarna går som på räls men som inte hittar någon slutstation. 

man har så många fina minnen tillsammans. det enda jag vill är att ha tillbaks dig vid min sida. jag hoppas du har det bra nu vart du än befinner dig och att du vakar över mig.

Igår var jag och en vän och åt på murveln.. Maten var god efter att jag fick lämna tillbaks den första jag fick. jag åt planka för första gången i mitt liv och man har ju hört hur gott det ska vara..
men till min besvikelse så fick jag en köttbit som smakade bränt och som var svårtuggad det kändes som om man tuggade på gummi och den var inte medium som jag hade beställt.
så kände om jag skulle bli nöjd så var jag tvungen att lämna tillbaks den och få en ny. när den andra köttbiten kom. så kom kocken själv ut och gav mig maten och han hade även med sig min köttbit som jag hade skickat tillbaks för den vara minsann medium i mitten.
jag vet inte riktigt bemötandet kändes väl inte som det bästa från kockens sida då det är ju viktigt att deras kunder blir nöjda med vad man beställer och så ska en köttbit inte smaka bränt och det ska inte kännas som om man tuggar på gummi.
den andra köttbiten som jag fick in smakade mycket bättre den var så mycket lättare att tugga och den smakade inte bränt så tillslut så blev även jag nöjd, även om kocken ville verkligen bekräfta att han inte hade gjort något fel med den första köttbiten.

jag går sällan till Murveln men man förväntar sig att man ska bli trevligt bemött och inte bli dåligt behandlad för att man väljer att skicka tillbaka sin mat som smakade vidrigt.

Jag känner mig så jäkla psykiskt instabil just nu.. jag äter dåligt jag sover dåligt, känner mig förvirrad och för det mesta tom och ledsen, vet inte vad jag vill göra med mitt liv. allt man gör känns meningslöst.

du är allt jag tänker på.. det var du och jag och nu känns det bara tomt. kommer man någonsin kunna gå vidare när man aldrig kommer få se den person som hjärtat slog lite extra för!

jag hoppas du vakar över mig och leder mig på rätt väg för jag behöver dig vid min sida.. det finns mycket som jag skulle vilja få sagt men aldrig kunnat säga. jag har massor med frågor men kommer inte få några svar.

Saknaden är enorm

Denna vecka har varit en tuff vecka med blandande känslor av sorg, ilska och svek. 

Fick i början på veckan veta att en person som betyder väldigt mycket för mig har lämnat jordelivet. känner mig mest sviken på mig själv för att jag inte fanns där för honom dom senaste månaderna, jag visste ju att han inte mådde så bra under flera år. och man tänker lite på hur det skulle varit om jag hade funnits där för honom hade han tagit samma utväg. 

man har frågor som man aldrig kommer få svar på, som bara han vet. 

Första gången jag såg honom var den 1 maj 2012, jag hade precis kommit hem från en dagstur med några vänner och efteråt så gick vi till Andra lång och där såg jag honom han var den finaste människan jag någonsin hade sett det kändes som om all tid bara stannade och jag hoppades på att få se honom igen. och det gjorde jag också samma kväll på cafe publik på andra lång. sen åkte vi hem till en gemensam kompis och allt kändes bara så rätt. vi pratade hela natten om allt och ingenting. sen åkte vi tillsammans in till stan igen. varenda gång vi träffade varandra så hade man dom där fjärilarna i magen. 

Han hade ju problem med missbruk under den perioden som jag träffade honom, men var för blind för inse hur allvarligt det var för vad jag såg var ju den där charmiga killen med det fina leendet och dom fina ögonen. jag såg den han var och inte vad drogerna gjorde med honom. jag var med honom på sjukhuset när han hade fått en psykos. jag var med honom hela natten och dagen och åkte hem på kvällen när jag kände mig trygg för att lämna honom och jag visste att han var säker. 

det jag inte visste då var att det skulle dröja flera månader innan jag såg honom igen. jag får väl skylla mig själv som blev kär i en som var i missbruk men jag valde att börja träffa honom. sen höll han sig borta igen och denna gång höll han sig borta i ett år utan att säga någonting. men jag visste ändå att han var på ett behandlingshem för jag hade träffat hans mamma. 

sen när han väl kom ut från behandlingshemmet så började vi få kontakt igen. och det kändes konstigt. jag blev så förvånad av att se honom att jag inte visste vad jag skulle säga det blev en konstig stämning. men jag beslutade ändå för att fortsätta att träffa honom för det jag kände var ändå så pass starkt att jag ville vara med honom 24/7 om jag kunde. vi träffades i några månader innan han föll tillbaka till det gamla han slutade höra av sig, slutade att svara på sms. jag väntade på honom naiv och kär som jag var. och när han kom tillbaks från denna period så har han träffat någon ny och hela min värld rasar samman. då har jag spenderat två år av mitt liv med att undra vart han har tagit vägen, vad han gör, hur han mår, så vi lämnade varandra i augusti detta året. och nu när jag precis har kommit över honom och börjat ens tänka på att börja träffa andra så får jag veta att han har gått bort. och nu rasar världen igen som jag har byggt upp. och det enda jag kan tänka på nu är att sista gången vi skildes åt var jag så fruktansvärt arg och besviken på honom för att han inte valde mig. 

så denna vecka har inte varit den bästa veckan direkt, men jag kommer klättra upp på stegen igen.. jag är en stark människa som klarar det mesta.!

Vila i frid! Ted John Smith < 3